Fan, det här går ju faktiskt! Inom två veckor kommer jag få komma på intervju dit jag verkligen, verkligen vill! :D Jag vill bara ringa till Cicci eller Jens o berätta! Imorgon ska dom få varsin kram o ett stort tack! Jösses vilka underbara människor! Cicci sa idag att det var så kul att se att jag växt så mycket på en vecka, från att jag kom o satt o berättade om mig själv när jag typ ville försvinna ner i soffan, till att jag känner mig "hemma" nu! Jag sa att självförtroendet hade ökat en aning o dom sa att jag inte behövde ha dåligt självförtroende alls. Å så sa dom att jag va gullig. Å grym! Fast då börja jag nästan gråta.^^ 

 

Är det nu allt kommer bli bra? Är det nu jag också kan bli någon? Är det nu jag äntligen kommer tycka om mig själv för att det känns som att jag gör något viktigt? 

Samtidigt hatar jag att få förhoppningar eftersom dom alltid brukar grusas o det gör så jävla ont. Men, allt känns iaf inte hopplöst längre.